En skatt i väst...

...dina ögon glimmar likt den mest inbjudande skattkista.

Det tog tid att finna den, man har sökt genom åren på ett otal olika sätt och vis för att finna sin jämlike. När man dock mer än någonsin prioriterar annat så står du helt plötsligt där och omgivningen lystes upp av din närvaro...

Eftersom vi språkats en del innan vår första träff så hade man redan snappat upp mycket av ditt inre och din delade syn på livets gåva. Därför blev det en känsla i magen, obeskrivlig i ord och tal när du lyste upp omgivningen med ditt vackra yttre. Det lyser positivitet och energi kring dig och din personlighet fann direkt min kropps svagaste punkt, hjärtat...

Vår själsliga närhet blandat med vår kroppsliga saknad ger en balans i starten som enligt mig skall ses som positiv, trots att saknaden ständigt gör sig hörd så finns det utrymme till att se det som en mjukstart på något som bara kan bli alltmer sammansvetsat med tidens så självklara gång...

Vad som finns framför oss vet bara tiden, vi kan inte påverka den, vi kan inte fråga den, vi kan bara leva med den och se vart den för oss.
Likt solens avlägsna närhet så känner jag din värme trots att du befinner dig så väldigt långt borta, din röst sjunger i mitt öra likt vindens lena hand mot trädens alla löv, din närhet formar min kropp likt vattnets sköljande och försiktiga beröring vid stenarna på havets yttersta kant...

Längtan av att få uppleva ovissheten känns oändlig, tron på att en dag få uppleva mina drömmars drömmar känns kanske lite närmre, lite mer realistisk.
Känslan av möjligheter och hopp ger mig den energi, lust och vilja som jag saknat de gångna åren.

En inre röst gör sig hörd och viljan att förändra min plats på jordens yta känns mer flexibel än någonsin...

Galenskap...

...så typiskt mig.

Att lyssna på hjärtat, inte vad som kanske vore klokast....nej nej, lyssna på hjärtat och följa det blint i alla väder! :)

Vi kan väl säga att längtan efter Göteborgskan varit enorm senaste dagarna. Tanken på att vi inte ses förräns den 4:e fick mig tills slut att ge vika för trycket.

På fikarasten igår så kom tills slut infallet att jag skulle dra norrut ett par dagar. Eftersom jag har ett bröllop inbokat på lördag så såg jag chansen att ta mitt pick & pack och dra redan på Torsdagen och sedan jobba remote idag.

Sagt och gjort, hjärtat bestämde sig och jag fööljde efter i sedvanlig ordning! :)

Självklart skulle jag dyka upp på hennes arbete som gubben i lådan. Tyvärr blev inte den överraskningen fulländad eftersom hon ringde precis när jag skulle dra och sa att hon skadat sig på jobbet och skulle sluta lite tidigare. *attans*

Sedan kom nästa besked att hon skulle sova hos en vän över natten eftersom hennes nya lya just nu ser ut som ett bombnedslag... *dubbel-attans*

...så jag blev tvungen att avslöja att jag var på väg upp! ...gissa om det var uppskattat?? :P

Väl här så fick jag återigen återförenas med lilla Charlotte, precis lika bedårande vacker och härlig som alltid!

Idag har jag suttit hemma hos Charlotte uppkopplad mot IKEA, dock så tog jag en sväng på lunchen inom det shoppingcentrum där hon jobbar. Uppskattat än en gång och vi käkade tillsammans.

Sedan brann det som alltid i plånboken och jag hann komma över 8 st nya tröjor innan mitt lönekonto tvingade ut mig från helvetet! :)

....så nu är det nutid, sitter här och skriver lite och längtar tills hjärtat kommer hemvid 5-tiden, tillsammans med hennes mamma. Sedan drar skutan vidare till hennes föräldrar där vi ska käka lite gott och ta ett glas vin, eller två, tre....kanske fyra.

Imorgon åker jag ganska tidigt, vi vänder på skutan och drar återigen söderut för att svida om till bröllop, sedan blir det än längre söderut för att fira min käre kusin...

Ha de gott!
Kramis macke

Fånge i min egen oförmåga...

Kors i taket vad man springer på allt...

...jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med att andas och ha vett att stanna upp lite?

Varför har jag inte begåvats med förmågan att våga säga NEJ??

Arbete, hus, hund, flickvän, vänner, familj...
...varför kan jag aldrig säga: -"nej tack, jag måste ta det lite lugnt idag och hinna ikapp detta liv som går som ett X2000!"

Dessutom är sommaren här och man försöker klämma in precis allt skitkul som händer och sker. Jag har redan hela sommarens helger inbokade, och även långt därefter!
Varje liten sekund man får över så vill man umgås och prata med den underbara lilla tösen från Götet! :)

Huset är helt underbart! ...men dock ganska jobbigt och ensamt som ensamboende.
Det tar så väldigt mycket tid när man gör precis allt själv.
Allt från att kräla runt och plocka ogräs, till att springa som en tok med dammsugaren efter hunden som glatt sprider sitt hår precis överallt!

Arbetet bara skriker efter mig från alla håll och det har blivit en del övertid nu på sistone, mycket som tusan med projektavslut m.m. Helt omöjligt att tillgodose allas önskningar på mig och man har hela tiden någon efter sig som inte är riktigt nöjd och som inte fått tillräckligt med tid från mig. Men hur ska man kunna trolla på de få produktiva timmar man har? med 25-35 timmar möten i veckan där man ska förbereda, bidra med något och samtidigt utvärdera efteråt, när ska man göra allt annat?

Efter typ 2 års tid börjar nu makterna över mig att inse att det inte är hållbart att jobba i samtliga 4 processer, tillgodose 4 bolags behov, kontinuerliga möten med flertalet externa leverantörer, medverka i massor av projekt, skriva avtal med olika kunder, samt ansvara för support/utbildning/information m.m. på ett 60-tal tjänster med massor av användare globalt!! *gaaaaaah*
...till en början var det misstro och funderingar ovanifrån varför jag inte kunde göra alla tillfredsställda. Inte så konstigt enligt mig när de utåt lovar bort mig på 50% (konkret exempel) och jag i själva verket kanske kan avvara max 10%, inte konstigt det blir glapp i förväntningarna, och vem får betala det priset!?

Snacka om att man blir förbannad när man sliter som ett djur och bara får höra att man inte gör tillräckligt...sätt någon annan på det så får vi se, lycka till!!
*grrrrrr*

Jag har börjat söka nytt jobb nu, allt från lokalt i Älmhult till den stora staden i väst där mitt lilla hjärta bor. Jag är så trött på allt just nu, jag behöver ett friskt miljöombyte!

Längtar man tills den 11:e Juli eller?? SEMESTER!!!

...nu ska jag försöka sova, lång dag imorgon igen!

Ska bli sjukt kul med bröllop till helgen! Räkna med att Kondom-mannen kommer till sitt esse!! ;)

När vi två blir en...

...dagen då man återigen blev tu!

Man levde i tron att man var svår, kanske omöjlig att fånga,

man satte upp så väldigt mycket krav och måsten på sin blivande prinsessas egenskaper.

Man levde i en värld som precis hann bli underbar och rogivande.
Man levde i en värld där man ville se sig som omöjlig att fånga under sommarens glada dagar. Men så händer det...

Man åker 27 mil Nordväst, lite på chans, lite på skoj...

Men så står hon där, mitt framför mina ögon och fångar min uppmärksamhet som om det inte fanns något enklare.

Jag försökte vara kritisk, jag försökte vara svår....
...men hennes utstrålning och delade passion för livets goda fick mig att falla till marken likt äpplets sista dag på en rogivande gren.

Stund efter annan prickade hon in mina krav och måsten, det man inte fick till sig direkt kom sedan smygande, precis så som jag drömt om.

Du vågade visa dina svagheter och ditt förflutna, du fann tidigt en tillit i mig, ditt gemensamma intresse för närhet, omtanke och trygghet fick mig att känna en obeskrivlig känsla i magen.

Den var så sann och den gick inte att bortse från. Jag kunde inte längre säga nej, jag kunde inte längre låtsas att min själ ville leva i ensamhet...
...min själ omfamnade ditt hjärta, jag kände tidigt hur gärna jag ville fortsätta att utveckla det vi påbörjat, jag kände saknaden innan jag ens lämnat dig...

Din självständighet, din närvaro, dina tydliga tecken på tillit, du fick mig att känna mig speciell, din lyhördhet, våra gemensamma mål, vårt spel på samma våglängd...
...jag kände det så tidigt, mycket av det som jag tidigare inte känt att jag fått tillbaka efter allt givande genom åren.

Jag tror på dig, jag tror på oss, jag tror på en framtid där vi delar intresset att tillgodose den andres behov och lycka i livet.
Vi prioriterar kärlek, men även annat. Vi prioriterar närhet, men även avstånd...

Du känns så rätt gumman,
jag hindrar mig själv från att springa, trots att mitt hjärta ropar: -"ÖS PÅ!!!!"

Kärlek känner inga avstånd, kärlek känner inga problem...

Låt oss tro på varandra och se om vi finner den varaktiga kärlek som vi båda vill omfamnas av...

Detta blev premiären på Blogspot! :)
kram från mig