...för ganska exakt en timme sedan fick jag det samtal jag väntat på, att få höra hennes ljuva stämma en sista gång innan flyget bär Charlotte och hennes vän Frida till ett varmt Grekland.
Varför känns det då så olustigt?
Varför påverkas längtan och saknad av distanser?
Varför ska det vara så mycket svårare att vänta nu än annars?
En vecka är ju bara en vecka, hur lång eller kort distansen än är...
Kanske är det min impulsiva sida som spelar mig ett spratt nu när den inte kan få mig att korta tiderna med mina sedvanliga impulsiva ryck att besöka kärleken i tid och otid. Faktum är att i just detta nu så är det exakt en vecka tills de sätter sig på tåget ner till mitt kära småland, då ska vi få många och roliga dagar tillsammans!
Självklart är jag också väldigt glad för min kärleks skull att hon ska få njuta av värmen och gotta sig med livets goda i en hel vecka! Jag vet ju att hon gjort sig väldigt förtjänt av den tiden, ingen är värd den tiden mer än hon just nu...
Ledsen folks, men jag hinner faktiskt inte skriva mer just nu. Närmsta veckan kommer nog merparten av denna blogg att innehålla Charlottes resa i Grekland och vad de fått uppleva.
Sommarkramar!!
macke
*psst* ...jag tror att jag har gått och blivit riktigt galet kär, and I like it! :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar